Första dykdagarna

Ett checkdyk är ju alltid ett checkdyk. Efter Magnus föreläsning och Martijns briefing var det äntligen dags för check-dyk på Pocinho, södra Pico, som kan liknas vid en s k “pinnacle”. Vi kom ner till stora Alien-inspirerade bågformade valv där havsabborrar, gruntar och blåskimrande frökenfiskstim huserade. De imponerande valvens insidor var klädda med en matta av gul-oranga anemoner som stod i full blom även så här under dagtid. Sikten var fin och vi fick känna på att det kan vara lite strömt. Det var skönt att vara igång och dyka.

Vi körde över till Faial för ett andra dyk där vi hittade lä intill väggen vid Almeida som ledde oss till grottformationen (“cavern”) Ilheu Negro. Atlantens vatten är ju magiskt blått. Speciellt när man som vi simmade in i grottformationen för att sedan vända om och simma mot det blå blå ljuset. Utanför grottan fanns det en svart muräna i vart och vartannat hål och många knallröda skorpionfiskar. Två av dem fightades om revir och när jag väl lämnade skorpionfiskarna var det fortfarande oavgjort i den fighten.

Dykdag 2 blåste det rätt tufft men vi hittade lä på Faial-sidan och dök på revpelaren Baixa de Feteira där rödgula papegojfiskar lotsade oss ner till den vackra formationen. Hela dyket präglades av att grå tryckarfiskar nafsade på våra kamerors domeportar och linser.

Vi hann också med ett grottdyk (”cavern”) som kallas Ilheu Negro. Vägen som leder in påminner har en riktigt cool passage med branta väggar tätt ihop och ljusspel från ovan. Sakralt. Efter grottan böljar lavalandskapet ner mot en vacker sandbotten där stingrockor gömmer sig. Dyket var lugnt och vi hade ro att kolla in alla fiskstim, havsborstmaskar och några färgglada nakensnäckor.

Hajdykning i världsklass

Ett uttalat mål inför resan var att möta den gracila blåhajen. En av världens allra vackraste hajar med sin djupblå färg och vita undersida. När solen skiner får blåhajen en elektriskt blå skrud. Och ja, vi kan väl säga att det gick osannolikt bra med att uppnå det målet.

Så fort vädret tillät det, det blev dykdag 3, så slog vi till med vår första hajdykardag på öppet hav. Vi drog ut med zodiacen till ett av Azorernas säkraste blåhajsområden bara 20 minuter från hamnen. Det blev utdelning direkt. Hela gruppen fick ett långt 90-minuters dyk med slanka blåhajar som svepte förbi med sina långa gracila bröstfenor.

Jag, Magnus då, har dykt med blåhaj på många ställen runt om i världen men aldrig upplevt i närheten av så stora och så många blåhajar. Här dök det upp ett antal praktexemplar, bland annat “Scarface”, säkert tre meter från stjärtfena till nos. Det ena hajdyket liksom överträffade det andra och en av dagarna räknade vi in smått osannolika 17 blåhajar vid ett och samma dyk. Det var hektiska 90 minuter. Till och med Martijn, vår salta dykguide, ryckte på axlarna med ett stort leende. Ett verkligt äventyr i det blå här i Azorerna.

Fler blåhajdyk & makohaj i sikte

Alla våra hajdyk genomfördes i nära anslutning till båten, på 5 till 10 meters djup, med linreferens men med havsbotten ibland 100-tals meter under oss. Deltagarna uppförde sig exemplariskt och stabilt och det var en starkt bidragande orsak till vår succé. Kamerorna gick varma, minneskorten fylldes upp, och hajarna kommer in på riktigt nära håll.

Nästan alla valde att gör en s k “förlängning” och stanna kvar extra dagar för olika aktiviteter efter att resans originalprogram var slut. Såklart slog vi då till med ännu fler hajdykdagar och vi “scorade” blåhaj vid samtliga tillfällen. 100% utdelning.

Det fanns ju också en liten chans att hajarnas egen Ferrari skulle dyka kunna upp. Och visst, när vi nu ändå var igång så fick vi se tre stycken makohajar på ett och samma dyk. Det blev en slags dubbel-bonus. Makohajen, eller makrillhaj som den också kallas, är gråblå och stålblank. Den har ett skräckinjagande leende då tänderna sticker ut ur munnen även när den är stängd. Det är en av världens snabbaste hajar som kan simma i 40 km/t under långa sträckor.

Tidig avgång för Princesa Alice

Utsjöbanken Princesa Alice är en legendarisk och mytomspunnen dykplats som ligger en lång lång båttur ifrån öarna Pico och Faial. Det är när vattnet är efter-sommar-varmt som djävulsrockorna (mobula-rockorna) samlas på sitt årliga sommarkollo där ute. Många tror att det handlar om en slags parningsdans.

Vi packade och briefade allt kvällen innan avfärd och gav oss av i gryningen i fin-fina förhållande mot mobula-rockornas hemvist. Det blev en lång dag på havet. Dykplatsen som också kallas Princess Alice kan liknas vid toppen av ett undervattensberg, som sträcker sig från 1000 meters djup upp till cirka 30 meter från havsytan.

Jackpot direkt!

Knappt en strömpust och redan på vägen ner längs linan simmade stora mobula-rockor (Mobula tarapacana) förbi oss likt en flock kolossal-fåglar. Ett minne för livet.
Några gick djupare med Martijn och mötte enorma stingrockor närmare botten. Det dröjde inte länge innan vi alla var samlade på linan. Taggmakrillar, små tonfiskar och barrakudor avlöste varandra när vi hängde där i väntan på flera djävulsrockor. Mot slutet av dyket passerade en mega-flock med fler än 30 stycken rockor vid ett flertal tillfälle och det var inte utan att det var lite partystämning på båten efter dyket. Jisses!

Andradyket var fint men det hade svårt att matcha förstadykets action. Återigen steg ett par imponerande stingrockor upp från botten, pelagiska stim visade sig och en drös grå tryckarfiskar hängde med oss ett tag. Vi hade flera mobula-rockor som hövligt kom förbi och tittade till oss på linan. Ett par dagar tidigare hade en dykgrupp sett en valhaj härute så vi spanade intensivt, men en bussliknande haj med vita prickar dök inte upp denna gången. Många undrar varför de gigantiska mobulorna är så nyfikna på oss dykare. De passerar ofta på nära håll, kollar in oss och ibland simmar de utan pardon rakt igenom dykarnas utandningsbubblor.

Valskådning och delfinsnorkling

En av dagarna gick vi ”all-in” på däggdjursfronten. Det var en magisk förmiddag där vi skådade kaskelotter. Den första honan var vänligt sinnad så när Michael, vår skipper, slog av motorerna så kom hon självmant bara närmare och närmare tills det kändes som hon nästan skulle kunna välta båten. Det rasslade rätt bra med kameraslutarna. Vi såg flera olika valar efter det och hela valskådningsförmiddagen avslutades med två stycken kaskelotter som dök samtidigt och vinkade till oss med sina stjärtfenor.

Eftermiddagen drog vi iväg i våtdräkter och med undervattenskameror för delfinsnorkling. CW Azores samarbetar med professionella spanare som sitter utplacerade på ön och rapporterar till oss i båten vad som är på gång. Det fanns en delfinflock långt bort i söder, det var allt. Vi satsade på den och det blev en lång körning och väl där så var flocken skygg och de ville inte hänga med oss trots flera försök. Så vi var nära att ge upp och dra tillbaka när en ensam delfin dök upp som gubben i lådan.

Vi hoppade i och så var plötsligt delfinen som förbytt. Den simmade med oss, den hoppade jättesprång runt oss, kom tillbaka, dök under oss igen och hoppade igen. Och så höll det på. Vi gick till och med upp i båten och sedan började det hela om igen. Michael, den mest rutinerade skippern på ön, bara skakade på huvudet. Det där hade han aldrig sett förut. Vi insåg alla den dagen att vi är på ”den episka” Azorerna-resan.

Så bra att vi kom iväg

Det händer ju alltid en massa andra saker på dessa resor. Jag, Magnus, brukar ju ordna extra dykaktiviteter och andra medresenärer gjorde dessutom detsamma. Vi gjorde nattdyk, vi dök i hamnen, vi gjorde ett ”episkt” black water dyk långt därute, några besteg vulkanen, andra cyklade, folk hyrde bil och upptäckte både Faial och Pico. Stämningen var på topp och det var ledsamt att åka hem. När det känns så då har det varit riktigt bra.

Jag vill passa på att tacka Dania, Martijn och Michael, och hela teamet på CW Azores med båtförare och allt. De ger alltid lite extra och försöker få oss att trivas och vara aktiva. Mest av allt vill jag tacka gruppen som var med. En helt en helt oemotståndlig samling individer, duktiga dykare som alla var sugna på det där lilla extra. Låt oss åka tillbaka till ett nytt äventyr i det blå Azorerna, kontakta Scuba Travel här.

Hoppas vi ses snart på en ny ”episk” resa,

Hälsar Magnus Lundgren